Någonting var konstigt, eller snarare fel

 ”Kör, bara kör. Eller kommer du ihåg hur man kommer till vår sommarstuga?” Davve nickade till svar. ”Bra, åk dit.” Det var det första och enda Sara hade sagt under den nästan två timmar långa bilresan mot sommarstugan.

Någonting var konstigt, eller snarare fel. Klockan var runt 21.30 när jag fick ett sms från Sara där det stod att jag skulle pallra mig ut till henne, där hon väntade i sin bil utanför mitt hus. Jag gick fram till fönstret i mitt rum och såg hennes bil på gatan utanför. Jag stängde av musiken som jag spelade högt och letade fram nycklar och plånbok. Även fast det var mitt i vintern struntade jag i några varma ytterkläder. Vi var ändå tydligen på väg någonstans, annars skulle hon inte tagit bilen den korta biten hit från hennes hus. Dock finns det inte särskilt mycket att göra häromkring en vanlig tisdagskväll, mitt i vintern.

Samtidigt som jag gick ut genom ytterdörren öppnades dörren på bilens förarsida. Sara klev ut, men och varken tittade åt mitt håll eller hälsade. Konstigt. Det brukade alltid vara något. En blick. Ett leende. En kram. En snabb puss. Ett dåligt skämt. Men inte idag. Hon lämnade dörren öppen efter sig, gick runt bilen och satte sig i passagerarsätet. Istället för henne satte jag mig i förarsätet. Bilen var iskall. Jag tänkte att jag kanske skulle tagit med mig en jacka i alla fall. Nycklarna satt fortfarande i tändningen men bilen var avstängd. Jag fred om nycklarna och skruvade upp värmen men jag flyttade inte bilen en centimeter. Jag gnuggade händerna mot låren för att försöka få fram lite värme av friktionen. Sara satt tyst och ihopkrupen i sin stol, lutandes mot dörren. Hon såg livlös ut, som om hon inte hade kraft att lyfta på ett finger.

Vi satt där, tysta, medan fläkten fläktade på och sakta höjde värmen i bilen. Efter ett par minuter sa hon till mig att köra till hennes sommarstuga. Inget mer, inget mindre. Hon tog av sig sin vinterjacka och la den som en kudde mor fönstret. Jag lade i en växel och körde därifrån.

Det var två timmar av tystnad. Sara verkade sova största delen av tiden och jag lät henne. Det skulle inte tjäna något till att pressa henne till att öppna munnen och berätta för mig vilken anledningen var till att vi satt i en bil, mitt i vintern, och körde till ingenstans. Hon ville antagligen, annars skulle vi inte göra det här, men så länge hon inte vill så gör hon det inte. Faktumet att det spreds en seriöst dyster stämning från henne gjorde mig orolig. Jag försökte komma på anledningar eller orsaker som lett fram till denna flykt, som jag antog att vi var ute på. Hon hade varit sig själv, i skolan tidigare under dagen. Något måste ha skett efter skolan fram tills att hon kom till mig. Jag försökte tänka igenom de senaste dagarna och försökte komma ihåg om hon sagt något om idag, något jag glömt. Istället för att få en uppenbarelse av något slag, fastnade jag bara i tankebanorna kring att jag ha de glömt något och tänkte på frågan vad jag har glömt, mer än att komma på vad jag glömt. Precis i det ögonblicket slog en hemsk tanke sig ner i min hjärna. Hennes pappa.

Var det något som kunde få Sara ur spår så var det om något hände eller var fel med någon i hennes familj. Hennes pappa hade mått dåligt för ett par veckor sedan. Han hade varit inne på sjukhuset, blivit undersökt och de hade tagit prover på honom. Vad jag vet hade de ännu inte fått svaren på proverna och om det var något fel med honom. Han verkade må bra de senaste dagarna jag har träffat honom. Jag önskade att tanken aldrig blivit tänkt, att den aldrig fått fäste och slagits till rot, men det hade den och nu var det omöjligt att få bort den. Jag rös och började kallsvettas av tanken. Hennes pappa.

Jag tvingade mig själv att koncentrera mig på körningen igen. Vi hade inte långt kvar. Vägarna här ute i ingenstans var skottade men inte lika ordentligt som de större vägarna. Jag lättade trycket på gasen och tog det lugnt. Vägen fram till huset hade inte blivit skottad på ett antal dagar och ett orört decimetertjockt snötäcke täckte vägen. Detta var Saras absoluta favoritplats i världen. Även nu under ett täcke av snö fanns det ett underliggande lugn över platsen. Jag körde fram bilen till sidan av huset där vi alltid ställer bilarna under sommaren.

Sara hade fortfarande inte sagt ett ord eller rört på sig för den delen, men jag visste att hon var vaken. Det första hon rörde på var hennes fingrar, som hon drog ihop till en knytnäve. Därefter vände hon på huvudet så att jag för första gången ikväll kunde se hennes ögon. Det var tårar i dem. Därefter öppnade hon sin mun och lät orden, som ingen ville höra, komma.

Sminket i hennes ansikte smetades ut och rann ner med tårarna över hennes ansikte. Hon berättade hur hennes mamma, pappa och två syskon suttit vi middagsbordet. Hur hennes föräldrar delat en stödjande blick med varandra innan hennes pappa berättade om beskedet och provresultaten från sjukhuset. Hur hon älskade sin pappa och sin familj mer än något annat. Hur hon inte längre visste vad som var upp och ner. Hur hon var rädd och fullkomligt förbannad. Hur hon var trött och hur hon behövde mig. Jag kramade hennes hand medan hon tömde sitt hjärta.

 När hon inte hade mer att berätta släppte jag hennes hand. Lämnade mitt säte, skyndade mig runt bilen till hennes sida och satta mig i passagerarsätet med Sara i min famn.

Som vi alltid gör

Han följde efter mig ut ur huset. Det var aldrig någon som följt efter mig. Aldrig någonsin. Visserligen har jag bara sexton år på nacken och det är inte många av dessa år som jag velat att någon skulle följa efter mig, även fast gesten med att storma ur ett hus ofta betyder att man vill vara ensam. Och jag har gjort en hel del utrusningar.

Det var fortfarande både ljust och varmt ute, även fast klockan var efter tio. Vi var i Stinas jävligt lyxiga sommarstuga med klassen. På en blandning av klassdag och friluftsliv. När vi kom hit tidigare under dagen var vi tvungna att sätta upp tält i trädgården(bara för friluftslivets skulle, då det fanns sängar till alla inne i huset). Det var också obligatoriskt att tillaga en lunch i stormkök för att få betyg i friluftsliv. Resten av dagen var mer klassdags inspirerad. Vi spelade brännboll och grillade mat tillsammans. Därefter fick vi göra vad vi ville. Många var inne i huset och kollade på någon komedifilm. Det hela var en ganska normal onormal situation med klassen. Inget konstigt, tills jag träffade Alex i köket.

Alex var en av dem som valt att inte titta på filmen. Urlöjlig komedifilm med dålig humor är inte i hans filmsmak så hans frånvaro var inte direkt förvånande. Han stod och klunkade i sig ett stort glas vatten när jag kom in i köket. Inte heller det förvånande, eftersom det varit grymt varmt under dagen. Perfekt slutet av maj/början på juni väder. "Hej" sa jag, pekade på hans glas och indikerade frågan vart glasen fanns. Han pekade mot skåpet precis bakom honom, över diskhon, och tog ett steg åt sidan för att släppa fram mig. Jag drack snabbt två glas och hällde upp ett tredje innan jag vände mig om och lutade mig tillbaka mot diskbänken. Alex stod lutad mot bänken bredvid mig och såg ut att tänka intensivt på någonting. Efter att ha stått tysta ett tag, som vi ofta kan göra, började vi småprata, som vi alltid gör, och skratta, som vi oftast gör. Helt normalt. Vi pratade om Tobbe och Jeppes tältuppsättning som slutade med att Tobbe fick simma ut i sjön(nämnde jag att de har ett jävligt lyxigt hus vid en sjö?) för att hämta delar av tältet. Det fanns inte så mycket mer man kunde göra än att gapskratta, när han fullt påklädd simmade ut i en sjö för att hämta tält delar. När han väl kom upp ur sjön skrattade han lika mycket själv.

Alex frågade om jag gillade filmen. Jag svarade med ett klockrent "EH" som betydde att den knappt var okej. Och det var allt vi sa om det. Mina tankar drev snabbt bort. Jag stod och bara kollade ut i luften. Alex gjorde samma sak, fast han verkade stirra ner i golvet. Varken jag eller Alex verkade bry sig om att fortsätta prata. Från vardagsrummet hördes ett högljutt skratt medan vi fortsatte vara tysta. Det var under just den här tystnaden det onormala hände.

Min blick var fortfarande fast på ingenting i luften men jag hörde hur Alex ställde ner sitt glas på diskbänken. Han råkade stöta till min arm när han rörde på sig vid min sida, det fick mig att fokusera min blick på honom i stället för på ingenting. Först trodde jag att han var på väg att lämna köket, men istället för att gå förbi mig stannade han precis framför mig. Han tittade på mig. Såg mig rakt in i ögonen. Jag undrade vad han höll på med och tänkte just fråga honom detta när han i samma sekund tog ett snabbt kort kliv mot mig och tryckte sina läppar mot mina. Han kysste mig. Bara sådär. Här, nu, där, i köket. Mig. Alex kysste mig.

Herrejävlar.

Alex och jag har varit kompisar sedan vi började i samma klass för ett himla massa år sedan. Typ för alltid. Men det här är inte saker vi gör. Själva kontakten mellan våra läppar varade bara några sekunder, innan han tog ett myr steg bort från mig och såg undrande på mig. Jag har ingen aning om vad han faktiskt såg i mitt ansikte då. Jag kände mig totalt paralyserad där jag stod. Antagligen hängde min mun öppen och förstärkte den chockade känslan jag kände. Jag hoppas verkligen att det inte gick så långt att saliv började rinna ur mungipan. Mina ögon var låsta i Alex. Vi bara stod där utan att säga någonting. Vad säger man när en av ens bästa vänner helt plötsligt kysser en? Sakta men säkert kände jag hur jag fick kontrollen över min kropp igen och hur frågor, tankar, började formas explosionsartat i min hjärna. Den mest framträdande tanken var; va? Impulsen av att uttrycka just det hade just startat när vi rycktes tillbaka till verkligheten. Någon var på väg till köket. Vi reagerade båda samtidigt. Alex klev bort från mig och började röra sig bort mot andra sidan av rummet. Jag gick mot dörren därifrån någon kom. När jag gick runt hörnet, krockade jag nästan med Jeppe. Jag log snabbt mot honom innan jag fortsatte mot ytter dörren och här är vi nu. Jag ett par meter framför Alex, killen som just, helt oväntat, kysste mig.

Min klassiska reaktion som vanligt i jobbiga situationer var att ta mig därifrån - springa, kuta, rulla, hoppa, paddla, whatever- bara bort därifrån. När första chocken gick över, från händelsen i köket, blev reaktionen även den här gången den samma. Eftersom jag inte kände till området så väl och jag inte var direkt taggad för att gå vilse i skogen eller vandra in en kohage, svängde jag till höger runt första husknuten och följde husväggen runt huset. Tankarna fick snabbt tillbaka min uppmärksamhet. Jag såg hans ansikte framför mig och hur han försökte säga någonting som jag inte kunde tyda. Jag kände han läppar mot mina. Varför höll han på så här? Varför kysste han mig? Jävlar. Jag var inne på mitt fjärde varv runt huset när jag insåg att jag själv inte skulle komma särskilt långt med dessa frågor utan jag behövde en viss annan person. Alex. Jag visste att han fortfarande gick bakom mig. Utan att säga ett knyst hade han bara följt efter mig. Jag traskade på ett tag till för att ladda upp inför att ens våga se på honom. Väl inne på mitt nionde varv kom jag på mig själv att le åt hela "kökssituationen" och då stannade jag.

Alex gick ljudlöst fram till mig och ställde sig ett par meter ifrån mig. Fortfarande utan att säga något. Jag tog ett djupt andetag och andades ut som förberedelse för att själv säga någonting. "Frågor" var allt jag lyckades få ur mig. Han såg förvånansvärt lugn ut, som om han förväntat sig detta. Jag fick också en känsla av att han var oerhört nöjd med sig själv över vad han gjort. "Varför följer du efter mig?" uppvärmningsfråga, både för mig och honom. Alex bara höjde på ögonbrynen som svar. Jag översatte hans blick till ord och rabblade, ännu en sideffekt av jobbiga situationer, fram hans svar. "Du antog att jag skulle freaka lite, och att jag, som vanligt, skulle undra lite saker när min hjärna väl processerat och tänkt några tankar kring händelserna i köket" orden ville inte riktigt lämna min tunga men jag tvingade fram dem. " då du kysste mig." Jag nickade instämmande med det jag just sagt. Det lät precis som jag. Förutsägbart. Jag borde verkligen försöka göra något oförutsägbart ibland.

Återigen tog jag ett djupt andetag innan jag fortsatte med huvudfrågan i den här lilla situationen. "Varför" frågade jag och nickade lite lätt med huvudet mot huset och köket. Hans svar kom snabbt. "Jag har velat göra så i några år." Jag tror att jag tittade på honom som om han var dum i huvudet, för det var så jag kände. Han tog upp händerna som han haft ned trycka i jeansfickorna och tog ett steg mot mig. "Då måste inte tro på mig. Du måste inte göra mycket överhuvudtaget. Jag vill bara veta om du vill att jag ska göra det igen eller inte" han tog en kort paus. "Alltså, jag undrar om det finns en ytte-pytte liten del av dig som faktiskt gillade det och… mig." Med det sista tystnade han och stod stilla framför mig. Återigen stod jag bara och stirrade på honom, där här gången är jag nästan säker på att min mun faktiskt hängde öppen.

Hans ord letade sig sakta in i mina tankeverksamheter och startade sakta processerna. Han frågade mig den enda frågan som jag inte vågat eller orkat börja processera än. Om jag ville att han skulle kyssa mig? Svaret angående vad jag tyckte om honom var ganska självklart. Det finns inte en chans att inte gilla Alex. Det är ju Alex. Men gilla mer än bara gilla? På samma sätt som han verkar gilla mig? Och andra delen av frågan, om kyssen. Jag har inte direkt mycket erfarenheter att jämföra med. Visst ett antal omgångar om sanning och konsekvens och den andra leken man brukade leka har lett till en del kyssar, eller snarare pussar. Men på riktigt? Med någon som på eget initiativ, vilja och bevåg kysst mig? Aldrig, never, zero, zip! Men var det jag kände verkligen att kyssen och han var något bra? Hans närhet, ögon. Hans otroligt goda doft, hans läppar mot mina.... "Ja", svarade jag tillslut med ett nervöst skratt. "Det finns en ytte-pytte liten del av mig som gillar dig och vill att du ska kyssa mig igen." När jag sa det sista kunde jag inte hålla borta ett leende längre. Alex bara stod där och flinade mot mig när jag sa det. "Helst nu." Lade jag till och han var snabbt framme hos mig och tryckte sina läppar mot mina.

Alex läppar upptog hela min uppmärksamhet, innan det slog mig. Att vi stod och i stort sett hånglade, på baksidan av Stinas sommarstuga, mitt i det öppna med våra lärare, några föräldrar och vår klass inne i huset. Den absurda situationen fick mig att skratta. Alex drog sig undan, halvt förvånad och skrattandes frågade han "vad?". "Inget" var allt jag gav till svar och drog lite i hans tröja för att visa att jag villa att han skulle kyssa mig igen. Sakta böjde han sig ner mot mitt ansikte. När han bara var några centimeter ifrån mig kysste jag honom snabbt och lätt innan jag föll för impulsen att krama honom. Det kändes bra. Rätt. Definitivt.

Vi stod där med armarna om varandra helt lost i ögonblicket, när någon harklade sig bakom oss. Jag hoppade bort från Alex och tittade vem det var som harklat sig. Jag vände mig om och såg Lina, Lisa, Emma, Jeppe, Karlsson och Sebbe, stå och stirra på oss. Jag kände hur värmen steg i kroppen och mitt ansikte bli knallrött. Jag och pinsamma situationer gick som hand i hand ikväll. Förstelnad av pinsamhet lät jag blicken gå över mina klasskompisars ansikten och såg två övervägande reaktioner; förvåning och skratt. Schysst. Än en gång tog min starka känsla för flykt vid. Jag mumlade någonting samtidigt som jag pekade bakom mig. Sakta tog jag två steg bakåt innan jag vände mig om och började springa. Den här gången höll jag mig inte intill husväggen.

Jag hörde hur mina vänner ropade efter mig men jag stannade inte. Jag kastade inte en blick bakom mig utan höll den stadigt riktad två meter framför mina fötter när jag sprang. Jag hamnade, på något sätt, på en grusväg ut med sjön. Löpningen hade som vanligt släppt alla tankar, eller nästan alla tankar. På något sätt lyckades Alex även här tränga sig igenom.

Jag vet inte hur länge jag sprungit, med Alex i tankarna, innan jag stannade. Andningen var i alla fall tung. Det var lite kyligt och mörkare än tidigare. Det var först när jag stannat som jag också hörde ljudet av någon som sprang på grusvägen bakom mig. Jag blev inte det minsta lilla förvånad över att se honom där. Han som hade börjat ha en tendens till att följa efter mig.

©Bluescreentales