Han följde efter mig ut ur huset. Det var aldrig någon som
följt efter mig. Aldrig någonsin. Visserligen har jag bara sexton år på nacken
och det är inte många av dessa år som jag velat att någon skulle följa efter
mig, även fast gesten med att storma ur ett hus ofta betyder att man vill vara
ensam. Och jag har gjort en hel del utrusningar.
Det var fortfarande både ljust och varmt ute, även fast
klockan var efter tio. Vi var i Stinas jävligt lyxiga sommarstuga med klassen.
På en blandning av klassdag och friluftsliv. När vi kom hit tidigare under
dagen var vi tvungna att sätta upp tält i trädgården(bara för friluftslivets
skulle, då det fanns sängar till alla inne i huset). Det var också
obligatoriskt att tillaga en lunch i stormkök för att få betyg i friluftsliv.
Resten av dagen var mer klassdags inspirerad. Vi spelade brännboll och grillade
mat tillsammans. Därefter fick vi göra vad vi ville. Många var inne i huset och
kollade på någon komedifilm. Det hela var en ganska normal onormal situation
med klassen. Inget konstigt, tills jag träffade Alex i köket.
Alex var en av dem som valt att inte titta på filmen.
Urlöjlig komedifilm med dålig humor är inte i hans filmsmak så hans frånvaro
var inte direkt förvånande. Han stod och klunkade i sig ett stort glas vatten
när jag kom in i köket. Inte heller det förvånande, eftersom det varit grymt
varmt under dagen. Perfekt slutet av maj/början på juni väder. "Hej"
sa jag, pekade på hans glas och indikerade frågan vart glasen fanns. Han pekade
mot skåpet precis bakom honom, över diskhon, och tog ett steg åt sidan för att
släppa fram mig. Jag drack snabbt två glas och hällde upp ett tredje innan jag
vände mig om och lutade mig tillbaka mot diskbänken. Alex stod lutad mot bänken
bredvid mig och såg ut att tänka intensivt på någonting. Efter att ha stått
tysta ett tag, som vi ofta kan göra, började vi småprata, som vi alltid gör,
och skratta, som vi oftast gör. Helt normalt. Vi pratade om Tobbe och Jeppes
tältuppsättning som slutade med att Tobbe fick simma ut i sjön(nämnde jag att
de har ett jävligt lyxigt hus vid en sjö?) för att hämta delar av tältet. Det
fanns inte så mycket mer man kunde göra än att gapskratta, när han fullt
påklädd simmade ut i en sjö för att hämta tält delar. När han väl kom upp ur
sjön skrattade han lika mycket själv.
Alex frågade om jag gillade filmen. Jag svarade med ett
klockrent "EH" som betydde att den knappt var okej. Och det var allt
vi sa om det. Mina tankar drev snabbt bort. Jag stod och bara kollade ut i
luften. Alex gjorde samma sak, fast han verkade stirra ner i golvet. Varken jag
eller Alex verkade bry sig om att fortsätta prata. Från vardagsrummet hördes
ett högljutt skratt medan vi fortsatte vara tysta. Det var under just den här
tystnaden det onormala hände.
Min blick var fortfarande fast på ingenting i luften men jag
hörde hur Alex ställde ner sitt glas på diskbänken. Han råkade stöta till min
arm när han rörde på sig vid min sida, det fick mig att fokusera min blick på honom
i stället för på ingenting. Först trodde jag att han var på väg att lämna
köket, men istället för att gå förbi mig stannade han precis framför mig. Han
tittade på mig. Såg mig rakt in i ögonen. Jag undrade vad han höll på med och
tänkte just fråga honom detta när han i samma sekund tog ett snabbt kort kliv
mot mig och tryckte sina läppar mot mina. Han kysste mig. Bara sådär. Här, nu,
där, i köket. Mig. Alex kysste mig.
Herrejävlar.
Alex och jag har varit kompisar sedan vi började i samma
klass för ett himla massa år sedan. Typ för alltid. Men det här är inte saker
vi gör. Själva kontakten mellan våra läppar varade bara några sekunder, innan
han tog ett myr steg bort från mig och såg undrande på mig. Jag har ingen aning
om vad han faktiskt såg i mitt ansikte då. Jag kände mig totalt paralyserad där
jag stod. Antagligen hängde min mun öppen och förstärkte den chockade känslan
jag kände. Jag hoppas verkligen att det inte gick så långt att saliv började
rinna ur mungipan. Mina ögon var låsta i Alex. Vi bara stod där utan att säga
någonting. Vad säger man när en av ens bästa vänner helt plötsligt kysser en?
Sakta men säkert kände jag hur jag fick kontrollen över min kropp igen och hur
frågor, tankar, började formas explosionsartat i min hjärna. Den mest
framträdande tanken var; va? Impulsen
av att uttrycka just det hade just startat när vi rycktes tillbaka till
verkligheten. Någon var på väg till köket. Vi reagerade båda samtidigt. Alex
klev bort från mig och började röra sig bort mot andra sidan av rummet. Jag
gick mot dörren därifrån någon kom. När jag gick runt hörnet, krockade jag
nästan med Jeppe. Jag log snabbt mot honom innan jag fortsatte mot ytter dörren
och här är vi nu. Jag ett par meter framför Alex, killen som just, helt oväntat,
kysste mig.
Min klassiska reaktion som vanligt i jobbiga situationer var
att ta mig därifrån - springa, kuta, rulla, hoppa, paddla, whatever- bara bort
därifrån. När första chocken gick över, från händelsen i köket, blev reaktionen
även den här gången den samma. Eftersom jag inte kände till området så väl och
jag inte var direkt taggad för att gå vilse i skogen eller vandra in en kohage,
svängde jag till höger runt första husknuten och följde husväggen runt huset.
Tankarna fick snabbt tillbaka min uppmärksamhet. Jag såg hans ansikte framför
mig och hur han försökte säga någonting som jag inte kunde tyda. Jag kände han
läppar mot mina. Varför höll han på så här? Varför kysste han mig? Jävlar. Jag
var inne på mitt fjärde varv runt huset när jag insåg att jag själv inte skulle
komma särskilt långt med dessa frågor utan jag behövde en viss annan person.
Alex. Jag visste att han fortfarande gick bakom mig. Utan att säga ett knyst
hade han bara följt efter mig. Jag traskade på ett tag till för att ladda upp
inför att ens våga se på honom. Väl inne på mitt nionde varv kom jag på mig
själv att le åt hela "kökssituationen" och då stannade jag.
Alex gick ljudlöst fram till mig och ställde sig ett par
meter ifrån mig. Fortfarande utan att säga något. Jag tog ett djupt andetag och
andades ut som förberedelse för att själv säga någonting. "Frågor"
var allt jag lyckades få ur mig. Han såg förvånansvärt lugn ut, som om han
förväntat sig detta. Jag fick också en känsla av att han var oerhört nöjd med sig
själv över vad han gjort. "Varför följer du efter mig?"
uppvärmningsfråga, både för mig och honom. Alex bara höjde på ögonbrynen som
svar. Jag översatte hans blick till ord och rabblade, ännu en sideffekt av
jobbiga situationer, fram hans svar. "Du antog att jag skulle freaka lite,
och att jag, som vanligt, skulle undra lite saker när min hjärna väl processerat
och tänkt några tankar kring händelserna i köket" orden ville inte riktigt
lämna min tunga men jag tvingade fram dem. " då du kysste mig." Jag
nickade instämmande med det jag just sagt. Det lät precis som jag.
Förutsägbart. Jag borde verkligen försöka göra något oförutsägbart ibland.
Återigen tog jag ett djupt andetag innan jag fortsatte med
huvudfrågan i den här lilla situationen. "Varför" frågade jag och
nickade lite lätt med huvudet mot huset och köket. Hans svar kom snabbt.
"Jag har velat göra så i några år." Jag tror att jag tittade på honom
som om han var dum i huvudet, för det var så jag kände. Han tog upp händerna
som han haft ned trycka i jeansfickorna och tog ett steg mot mig. "Då
måste inte tro på mig. Du måste inte göra mycket överhuvudtaget. Jag vill bara
veta om du vill att jag ska göra det igen eller inte" han tog en kort
paus. "Alltså, jag undrar om det finns en ytte-pytte liten del av dig som
faktiskt gillade det och… mig." Med det sista tystnade han och stod stilla
framför mig. Återigen stod jag bara och stirrade på honom, där här gången är
jag nästan säker på att min mun faktiskt hängde öppen.
Hans ord letade sig sakta in i mina tankeverksamheter och
startade sakta processerna. Han frågade mig den enda frågan som jag inte vågat
eller orkat börja processera än. Om jag ville att han skulle kyssa mig? Svaret
angående vad jag tyckte om honom var ganska självklart. Det finns inte en chans
att inte gilla Alex. Det är ju Alex. Men gilla mer än bara gilla? På samma sätt
som han verkar gilla mig? Och andra delen av frågan, om kyssen. Jag har inte
direkt mycket erfarenheter att jämföra med. Visst ett antal omgångar om sanning
och konsekvens och den andra leken man brukade leka har lett till en del
kyssar, eller snarare pussar. Men på riktigt? Med någon som på eget initiativ,
vilja och bevåg kysst mig? Aldrig, never, zero, zip! Men var det jag kände
verkligen att kyssen och han var något bra? Hans närhet, ögon. Hans otroligt
goda doft, hans läppar mot mina.... "Ja", svarade jag tillslut med
ett nervöst skratt. "Det finns en ytte-pytte liten del av mig som gillar
dig och vill att du ska kyssa mig igen." När jag sa det sista kunde jag
inte hålla borta ett leende längre. Alex bara stod där och flinade mot mig när
jag sa det. "Helst nu." Lade jag till och han var snabbt framme hos
mig och tryckte sina läppar mot mina.
Alex läppar upptog hela min uppmärksamhet, innan det slog
mig. Att vi stod och i stort sett hånglade, på baksidan av Stinas sommarstuga,
mitt i det öppna med våra lärare, några föräldrar och vår klass inne i huset.
Den absurda situationen fick mig att skratta. Alex drog sig undan, halvt
förvånad och skrattandes frågade han "vad?". "Inget" var
allt jag gav till svar och drog lite i hans tröja för att visa att jag villa
att han skulle kyssa mig igen. Sakta böjde han sig ner mot mitt ansikte. När
han bara var några centimeter ifrån mig kysste jag honom snabbt och lätt innan
jag föll för impulsen att krama honom. Det kändes bra. Rätt. Definitivt.
Vi stod där med armarna om varandra helt lost i ögonblicket,
när någon harklade sig bakom oss. Jag hoppade bort från Alex och tittade vem
det var som harklat sig. Jag vände mig om och såg Lina, Lisa, Emma, Jeppe,
Karlsson och Sebbe, stå och stirra på oss. Jag kände hur värmen steg i kroppen
och mitt ansikte bli knallrött. Jag och pinsamma situationer gick som hand i
hand ikväll. Förstelnad av pinsamhet lät jag blicken gå över mina
klasskompisars ansikten och såg två övervägande reaktioner; förvåning och
skratt. Schysst. Än en gång tog min starka känsla för flykt vid. Jag mumlade
någonting samtidigt som jag pekade bakom mig. Sakta tog jag två steg bakåt
innan jag vände mig om och började springa. Den här gången höll jag mig inte
intill husväggen.
Jag hörde hur mina vänner ropade efter mig men jag stannade
inte. Jag kastade inte en blick bakom mig utan höll den stadigt riktad två
meter framför mina fötter när jag sprang. Jag hamnade, på något sätt, på en
grusväg ut med sjön. Löpningen hade som vanligt släppt alla tankar, eller
nästan alla tankar. På något sätt lyckades Alex även här tränga sig igenom.
Jag vet inte hur länge jag sprungit, med Alex i tankarna,
innan jag stannade. Andningen var i alla fall tung. Det var lite kyligt och
mörkare än tidigare. Det var först när jag stannat som jag också hörde ljudet
av någon som sprang på grusvägen bakom mig. Jag blev inte det minsta lilla
förvånad över att se honom där. Han som hade börjat ha en tendens till att
följa efter mig.
©Bluescreentales