Någonting var konstigt, eller snarare fel

 ”Kör, bara kör. Eller kommer du ihåg hur man kommer till vår sommarstuga?” Davve nickade till svar. ”Bra, åk dit.” Det var det första och enda Sara hade sagt under den nästan två timmar långa bilresan mot sommarstugan.

Någonting var konstigt, eller snarare fel. Klockan var runt 21.30 när jag fick ett sms från Sara där det stod att jag skulle pallra mig ut till henne, där hon väntade i sin bil utanför mitt hus. Jag gick fram till fönstret i mitt rum och såg hennes bil på gatan utanför. Jag stängde av musiken som jag spelade högt och letade fram nycklar och plånbok. Även fast det var mitt i vintern struntade jag i några varma ytterkläder. Vi var ändå tydligen på väg någonstans, annars skulle hon inte tagit bilen den korta biten hit från hennes hus. Dock finns det inte särskilt mycket att göra häromkring en vanlig tisdagskväll, mitt i vintern.

Samtidigt som jag gick ut genom ytterdörren öppnades dörren på bilens förarsida. Sara klev ut, men och varken tittade åt mitt håll eller hälsade. Konstigt. Det brukade alltid vara något. En blick. Ett leende. En kram. En snabb puss. Ett dåligt skämt. Men inte idag. Hon lämnade dörren öppen efter sig, gick runt bilen och satte sig i passagerarsätet. Istället för henne satte jag mig i förarsätet. Bilen var iskall. Jag tänkte att jag kanske skulle tagit med mig en jacka i alla fall. Nycklarna satt fortfarande i tändningen men bilen var avstängd. Jag fred om nycklarna och skruvade upp värmen men jag flyttade inte bilen en centimeter. Jag gnuggade händerna mot låren för att försöka få fram lite värme av friktionen. Sara satt tyst och ihopkrupen i sin stol, lutandes mot dörren. Hon såg livlös ut, som om hon inte hade kraft att lyfta på ett finger.

Vi satt där, tysta, medan fläkten fläktade på och sakta höjde värmen i bilen. Efter ett par minuter sa hon till mig att köra till hennes sommarstuga. Inget mer, inget mindre. Hon tog av sig sin vinterjacka och la den som en kudde mor fönstret. Jag lade i en växel och körde därifrån.

Det var två timmar av tystnad. Sara verkade sova största delen av tiden och jag lät henne. Det skulle inte tjäna något till att pressa henne till att öppna munnen och berätta för mig vilken anledningen var till att vi satt i en bil, mitt i vintern, och körde till ingenstans. Hon ville antagligen, annars skulle vi inte göra det här, men så länge hon inte vill så gör hon det inte. Faktumet att det spreds en seriöst dyster stämning från henne gjorde mig orolig. Jag försökte komma på anledningar eller orsaker som lett fram till denna flykt, som jag antog att vi var ute på. Hon hade varit sig själv, i skolan tidigare under dagen. Något måste ha skett efter skolan fram tills att hon kom till mig. Jag försökte tänka igenom de senaste dagarna och försökte komma ihåg om hon sagt något om idag, något jag glömt. Istället för att få en uppenbarelse av något slag, fastnade jag bara i tankebanorna kring att jag ha de glömt något och tänkte på frågan vad jag har glömt, mer än att komma på vad jag glömt. Precis i det ögonblicket slog en hemsk tanke sig ner i min hjärna. Hennes pappa.

Var det något som kunde få Sara ur spår så var det om något hände eller var fel med någon i hennes familj. Hennes pappa hade mått dåligt för ett par veckor sedan. Han hade varit inne på sjukhuset, blivit undersökt och de hade tagit prover på honom. Vad jag vet hade de ännu inte fått svaren på proverna och om det var något fel med honom. Han verkade må bra de senaste dagarna jag har träffat honom. Jag önskade att tanken aldrig blivit tänkt, att den aldrig fått fäste och slagits till rot, men det hade den och nu var det omöjligt att få bort den. Jag rös och började kallsvettas av tanken. Hennes pappa.

Jag tvingade mig själv att koncentrera mig på körningen igen. Vi hade inte långt kvar. Vägarna här ute i ingenstans var skottade men inte lika ordentligt som de större vägarna. Jag lättade trycket på gasen och tog det lugnt. Vägen fram till huset hade inte blivit skottad på ett antal dagar och ett orört decimetertjockt snötäcke täckte vägen. Detta var Saras absoluta favoritplats i världen. Även nu under ett täcke av snö fanns det ett underliggande lugn över platsen. Jag körde fram bilen till sidan av huset där vi alltid ställer bilarna under sommaren.

Sara hade fortfarande inte sagt ett ord eller rört på sig för den delen, men jag visste att hon var vaken. Det första hon rörde på var hennes fingrar, som hon drog ihop till en knytnäve. Därefter vände hon på huvudet så att jag för första gången ikväll kunde se hennes ögon. Det var tårar i dem. Därefter öppnade hon sin mun och lät orden, som ingen ville höra, komma.

Sminket i hennes ansikte smetades ut och rann ner med tårarna över hennes ansikte. Hon berättade hur hennes mamma, pappa och två syskon suttit vi middagsbordet. Hur hennes föräldrar delat en stödjande blick med varandra innan hennes pappa berättade om beskedet och provresultaten från sjukhuset. Hur hon älskade sin pappa och sin familj mer än något annat. Hur hon inte längre visste vad som var upp och ner. Hur hon var rädd och fullkomligt förbannad. Hur hon var trött och hur hon behövde mig. Jag kramade hennes hand medan hon tömde sitt hjärta.

 När hon inte hade mer att berätta släppte jag hennes hand. Lämnade mitt säte, skyndade mig runt bilen till hennes sida och satta mig i passagerarsätet med Sara i min famn.